Jazzkursen på Visingsö betydde väldigt mycket för mig. Jag var 18 år och det var otroligt spännande för mig att vara där, att träffa lärarna och att spela så mycket. Framför allt minns jag de nattliga jammen. Jag och en trummis och en basist spelade varje natt fram till fyra-femtiden.
Sedan var det upp på morgonen och ha ensemble med Bosse Broberg. På eftermiddagarna minns jag att jag övade på låtarna som vi skulle spela upp med ensemblen. Jag tyckte det var underbart att ramla i säng berusad av öl och musik på morgonen för att kliva upp några timmar senare och spela lite till!
Bosse var en väldigt bra ensemblelärare. Han visade mig hur man kunde spela på S:t Thomas genom att börja en tritonus från tonikan och sedan ta sig hela vägen hem genom kvintcirkeln. Det kanske jag till nöds behärskar först nu!
Jag vet att folk gick och badade och så, men allt utom musiken flöt förbi i en dimma. Ett avundsvärt tillstånd som man får vara lycklig om man uppnår då och då fortfarande.
Amanda Sedgwick, saxofonist
Uffe Johansson överraskade någon gång - förmodligen sommaren 1986 - med en uppvisning i att rapande ta sig igenom en låt som jag har glömt vilken det var. Jag hade svårt att avgöra om jag tyckte att det var motbjudande eller om jag blev djupt imponerad. Det gjorde dock ett outplånligt intryck.
Uffe Johansson hade också indirekt betydelse för ett annat minne från 1984. Den utomordentlige pianisten Anders Malmén hade placerats i en grupp som han inte var nöjd med. Själv hade jag placerats i Uffes grupp eftersom i stort sett hela gruppen återkom från föregående år. Efter någon dag kom Anders in till oss och anmälde att han tänkte börja i vår grupp. Han hade kommit för att spela i Uffes grupp. Basta.Som pianist i gruppen kände jag stark ovilja mot inkräktaren. Han var ju dessutom bättre än jag! Motvilligt reste jag mig från pianostolen och lät Anders kompa en låt. Det lät skitbra. Vi alternerade på pianostolen under resten av dagen. Jag kände mig låg. Nästa dag hoppades jag att Anders skulle ta sitt förnuft tillfånga och gå till sin grupp. Men, nej! Han satt där vid pianot redan när jag kom.Under den dagen förändrades dock känslan. Vi började snacka och lyssna på varandra och insåg båda att Anders ju var den bättre av oss. Han var framför allt bäst på bebop och tog hand om stökiga låtar som Donna Lee och liknande. Jag kunde ägna mig åt det lite lättare swingmaterialet och låtar med gospelstuk etc. Båda var nöjda och oviljan förbyttes i vänskap.På tredje dagen satt vi båda samtidigt på pianopallen och hade skitkul resten av veckan.
Jazzhälsningar
Elias Arfwedson
I trappan står man med sin fakebook i handen och handsvetten sprider sig till hela kroppen. Genom dörren hör man föregående rookies som får visa och spela upp för 14 lärare vad man lärt sig tidigare i livet inom musikens värld. 14 lärare i sig är inte att leka med och när man dessutom inser att de utgör en del av svensk jazzelit och som skall lyssna på dig om en stund blir man helt sjöblöt. Och så ropar någon ”NÄSTA”! Man vacklar in och hör sig själv säga sitt namn och vilket instrument man skall spela. Mitt i alltihop försöker man göra så gott man kan och när man är klar så inser man plötsligt att det är 14 vänliga personer som på allra bästa sätt försöker placera in dig i en grupp med medlemmar på samma musikaliska nivå.
Väl inne i gruppen börjar lektionerna och man sitter och fegar och vill inte sticka ut för att inte behöva göra bort sig. Kvällarna kommer med jam med blandning av folk från olika grupper och man inser att det här var ju kanonkul. Lite eftersom man blir varm i kläderna släpper man loss och det blir ännu senare kvällar med jam på flera ställen. Man upptäcker att man bara tilltalar folk med förnamn. Inget prat om golf, segling, aktier, jobb etc . Om man pratar så pratar man bara jazz. Upptäcker också att åldrarna är väldigt varierande. Från 17 till 75 och alla har samma brinnande intresse för jazz. En fantastisk upplevelse i sig. Har aldrig någonsin varit på en kurs i mitt liv där alla har brunnit för ämnet!
Repetitioner börjar inför veckans konsert. Låtval och vilka som skall vara solister klaras ut. En del älskar att visa upp sig och spela solo. Man ser också personligheten bakom folks tidigare val av instrument, nämligen att till exempel de flesta trumpetarna vill spela solo i varje låt. I kompsektionen får en del lärare tjata för att få folk att spela solo. Inför konserten är man lite nervös. Tycker att man borde ha övat mer men tiden har inte räckt till. När väl konserten är avklarad upptäcker man att man spelat inför världens bästa publik. Helt fantastisk. Jätteovationer för kanonsolon såväl som för tvärtom. Så blir det lite fest för oss i gruppen efter konserten och vi berömmer varandra och har trevligt i några timmar.
Efter en vecka är allting över och man inser plötsligt att man befunnit sig i en bubbla eller möjligen i himlen hela tiden. Alla jamnätter gör att man är trött eller helt slut, upptäcker man när man sätter sig i bilen för att fara hem. Ändå finns det bara ett samtalsämne och det handlar om att vi ses väl nästa år igen! När man väl kommit hem är man fortfarande euforisk och önskade att frun hade varit med på Visingsö så att man hade haft någon att under flera månader sitta och prata minnen med, men nu har man det bara för sig själv. Samtidigt har man massor av minnen att tänka på när man har stunder för sig själv och man upptäcker hur mycket man längtar efter nästa år.
Hasse Larsson
Klas Toresson och några lärare jammade på loftet en kväll. Jag kom upp och stod och lyssnade. Klas gestikulerade åt mig att hämta gitarren och kasta mig in. Jag tackade nej. Vågade inte. Jag vaknar fortfarande upp på nätterna och ångrar mig djupt. Visingsö handlar inte om att spela rätt, det handlar att spela, spela, spela. ”Do not fear mistakes. There are none. (M. Davis)”
”Jag spelade på Nalen som tonåring, men mina föräldrar tyckte förstås inte att det var ett bra karriärval, det här med musiken, så jag slutade. Men nu är jag pensionär och kan bestämma själv, haha, så klarinetten har åkt fram igen”, berättar en av Visingsös mest fantastiska självlärda musikanter, som spelar som om det inte var längre än en vecka sedan han sist spelade på Nalen, med svett i pannan, cigarettrök i ögonen och swingpjattarna jazzandes på dansgolvet.
Det är något med bollkänsla och musik. Varje år spelas en fotbollsmatch på Visingsö. Sammankallande är John Högman. Och alla som är med, inte minst klanen Hugardt, har alla en väldig känsla för boll. Visste ni att Pelé är en hejare på gitarr?
Konsten att jamma är konsten att lyssna. Att jamma på Visingsö är oftast en meditativ övning i gemenskap och lyhördhet. Men visst, baksidan av myntet är de som tar tillfället att skaffa sig en kompgrupp och sedan spela inte 32 takter, utan 32 chorus, utan att för en sekund reflektera över att det finns fler i bandet. Och det värsta av allt: när de sedan har spelat klart packar de sin instrumentväska och går till nästa jam – utan att lyssna på nästa solist. Men som sagt, det är undantaget som bekräftar regeln. Att jamma på Visingsö är lika mycket att spela, som att lyssna och umgås.
En kväll satt jag på loftet, beställde en öl och lyssnade på mina kamrater som hade konsert. En våg av intensiv lycka sköljde över mig. Jag njöt, jag myste, jag ryste, jag gjorde det som vi alla ibland har svårt att göra: jag levde intensivt i nuet. Visingsö är en vecka av intensivt NU. Med andra ord: en vecka av lycka.
Magiskt jam. En kväll var vi några stycken som samlades och började spela. Vi bytte lite instrument med varandra. Sedan bytte vi tillbaks. Vi spelade Afro Blue i säkert två timmar. Eller var det tre? Vi vred och vände på den, spelade tyst och varsamt, sedan högt och vilt, sedan trevande och till sist blundande och totalt utantill. Vi bodde i Afro Blue, tills Afro Blue slog ner sina bopålar i oss. Sedan dess har den låten en plats i mitt hjärta som den aldrig annars hade kunnat få.
Johan Nilsson
Som så många andra delar jag den euforiska känslan av att ha upplevt en vecka på Visingsö – i mitt fall fyra hittills. Man kommer hem och har lärt sig saker som man förhoppningsvis kan tillämpa i sin fortsatta musikaliska gärning. Man vet att det kommande året kommer en liten figur föreställande Berit Andersson att sitta på ens axel och viska kloka förhållningsorder i ens öra. Man har träffat en massa gamla vänner. Man har fått en massa nya. Man är trött men glad. Men trött. Men glad.
Men det som gör mig alldeles extra glad är när man ser de där som blir förlösta under veckan. Som trumslagaren som ärligt talat inte svängde besvärande mycket under första kvällens jam, men som mot slutet av veckan, under David Wickins ömma vård, har hittat svänget och tajmingen och som dessutom har fått självförtroende nog att komma in i skolsalens gubbswing-jam, dra upp visparna och lira med veteranerna med pondus och självklarhet. Och så att det svänger.
Eller sångaren som på konsertkvällen, spänd som en fiolsträng av självpåtagna prestationskrav, tre gånger missar att komma in rätt efter introt, men av publiken unisont räknas in så att han den fjärde gången hittar rätt, och efteråt strålar av lycka, fylld av insikten att han hade besegrat en inre fiende.
Eller pianisten som aldrig har spelat ett solo, som har bra koll på ackord och harmonik men inte vågar ta steget ut och hitta på egna melodier över harmoniföljderna. Men som för första gången i sitt liv river av en bluestolva som är gott och väl passabel – därtill inför publik och vederbörligen applåderad. En klockren matchboll mot Jante, Luther och Ågren!
Eller gitarristen som är full av talang men mest bara har spelat hemma på kammaren. Och som nu för första gången inser vad det innebär att spela tillsammans med andra, kamrater som dessutom uppmuntrande uppmanar honom att skruva upp volymen på förstärkaren så att alla får höra hur bra han spelar.
Det är då Visingsö är en riktigt vacker ö. Även om det så skulle regna.
Mikael Jansson
Första gången på Vizzingsö 2003. Efter 35 års uppehåll hade jag tagit fram King-alten och börjat öva, men tänkte just starta en ny ”karriär” på Selmer-tenoren. Hörde ryktas om Jazzön – här skulle wailen prövas!
Inkvartering och samling på Loftet: Ve och fasa: UPPSPELNING inför tio lärare/proffsmusiker och utanför dörren ännu fler (som jag) i publiken! Vad spela? Ensam, blek och blodfattig amatör! Kan jag nå’t? Utantill på tenoren? Lätt eller svårt, fort eller sakta? Styva linan eller fiasko? Puh! Bland annat Joy Spring (Clifford Brown) hade jag övat in på alten (noterat D = klingande F), men just inget på tenoren. Bära eller brista (den går ju i sex tonarter minst); jag kör den.
Entré: Kolla läget. Jazzeliten inklusive maestro Bosse Broberg och en komptrio (Micke Skoglund, Ambjörn Hugardt och Björn Sjödin). Bosse: Välkommen, kör i gång, bry dig inte om kompet, de ansluter.
Pannan kokar över, men nu gäller det att ro den i land – Joy Spring i D (klingande). ”Med dig i mina armar” – konstigt ackord från trion, men de är ju så avancerade, jag kör. Fler, men mer trevande, banbrytande ackord.
Andra åttan upp en halvton till Eb. ”Med dig i mina armar” – trion går ner på solopiano i pianissimo; inget tryck från kompet precis, spridda pling bara. Jag ror frenetiskt – pannvärme över hela kroppen.
Sticket upp en halvton till E, etc. Halvvägs hör jag (konstigt nog) Micke (piano) väsa bakåt till Ambjörn (bas): CCC!!! Han spelar i CCC!!!
Sista åttan i harmoni med trion, som till och med hann börja svänga (tror jag) - solovända till avslag.
Tystnad råder – ett och annat fniss undertrycks. Så undrar Bosse med sedvanligt mild ton: ”Varför har du valt just den tonarten?” I ett anfall av upprymdhet över att det är gjort och (skämtsam?) kaxighet: ”Jag ville bara testa kompet!”
Joy Spring i D på altsax = klingande F (=orginaltonart)
Joy Spring i D på tenorsax = klingande C (upp en kvint eller ner en kvart för trion)
Trots att jag strax därefter berättade sanningen, fick jag vara med i just Bosses grupp… Och har sedan haft många fantastiskt roliga/utvecklande år med de flesta av lärarna, inklusive högtider på Loftet och ett myller av stimulerande deltagare.
Smile Wailing While Waiting For Next Vizit Wishes
Sven-Åke Johansson
”Om jag minns min Visingsökurs? Ja herre gud, det var där jag fick mitt första skivkontrakt! Jag blev upptäckt där, kan man säga. Pappa (jazzforskaren och musikprofessorn Erik Kjellberg) hade skickat dit mig och sa att jag skulle ha jättekul där och lära mig mycket. Och så var det! Visingsö blev en språngbräda för mig.
Det var en otroligt rolig kurs, med roliga lärare – jag hade Ragnhild Sjögren i sång och, ja jag minns faktiskt inte, men jag tror att Jonte Högman var ensembleledare. Han spelade ju på min debutplatta sedan och var också producent.
Det var en så avspänd stämning, inte som att ”gå i skolan” utan man lekte fram musik på ett oerhört avspänt sätt. Man vaknade varje morgon och såg verkligen fram emot lektionerna! Jag kände ju många sedan tidigare också, som Jonte.
Och alla nattjammen! Det var efter ett av dem som Mats Josephson (trombonist och VD för skivbolaget Sittel ) kom fram och frågade om jag ville spela in en skiva på hans bolag. Jag var bara på Visingsö det året, 1993, men det räckte. Jag kammade ju verkligen hem storvinsten!”
Viktoria Tolstoy, sångerska
”Jag var på Visingsökurs första gången 1982. Jag var bara 14 år och egentligen var det nog nån sorts 15-årsgräns, men jag fick väl dispens av morsan och Björn Sjödin, som ledde kursen. Jag åkte buss från Växjö och sedan färja. Alla var ju så mycket äldre än jag. Ja, inte så mycket, men när man är 14 är ju 25–30-åringar jättegamla!
Jag fick spela upp för Uffe Johansson och jag kom sedan i hans grupp. Jag var där även -83 och -84 och var i Jonte Högmans grupp något år också. Jag tror inte att jag packade ned saxen på en hel vecka. Man spelade ju nästan oavbrutet från nio på morgonen till tre-fyra på natten.
Visingsökursen var en enorm kick, något man längtade efter hela året, det var en absolut höjdpunkt. Jag lärde mig så mycket. Jag och Uffe Johansson satt uppe på nätterna och han visade mig olika grejer. Vi gick igenom gamla låtar som jag hade hört, jag hade lyssnat en hel del på äldre jazz och swing. Och jag lärde mig att spela modalt och att spela bebop-blues av Jonte Högman. Vi hade också alla tre en gemensam kärlek till saxofonisten Don Byas.
Slutkonserterna var jättekul. Jag minns att första året spelade jag med en sångerska som ville att jag skulle ”filla” bakom hennes sång och det var ju jättestort för en 14-åring! Jag tror faktiskt att jag har kvar en kassett med den konserten någonstans!
Jag gick på andra kurser också, men Visingsö var något speciellt. Alltid bra stämning, vacker miljö. Och bra käk! Efter första året hade jag nästan ångest för om jag inte skulle komma med det andra året…
Man träffade folk som man höll kontakt med även senare. Jag gick en vinterkurs några år senare i Uppsala och då bodde jag hos en gitarrist jag hade spelat med på Visingsö. Jag som kom från en mindre stad hade ju inte heller så många som delade mina musikaliska intressen där. Genom åren har jag också spelat med många av mina Visingsölärare: med både Jonte Högman och Classe Skoglund i Kustbandet, med Uffe Johansson i hans kvartett och senare också storband och med Bosse Broberg i Nogenja. Jag var tillbaka på ön också en vecka i mitten på 90-talet när jag vickade som lärare för Jonte.
Ett minne jag har från första året är när jag sista dagen hjälpte lärarna att packa in all utrustning i bussen. Jag såg en lucka i packningen och sa åt Jonte ”där kan du ju lägga saxen”. Jonte tittade allvarligt på mig och sa skarpt: ”Saxen ska alltid ligga överst!” Jag vet inte om jag själv alltid har följt principen, men jag glömmer inte repliken.”
Johan Hörlén, saxofonist
© Visingsökurserna 2024